Recension
Rynkor och vasst munhuggande
Nej visst. Det är aldrig för sent att möta kärleken hur gammal man än är. Och är man så vackert bibehållna som Michael Douglas och Diane Keaton – hon vill dock helst behålla bh:n på när det ska till – borde det inte vara något problem tycker man. Men uppenbarligen tycker regissören Rob Reiner det eftersom alla måste vara så hysteriska, hysteriskt roliga eller hysteriska arga, hela tiden. För att få oss att glömma rynkorna?
Oren (Douglas), som är en arg änkling och Leah (Keaton), som är en sorgsen änka bor alltså dörr vid dörr. Hur länge de gjort det framgår inte. Upptäcker varandra gör de först när Oren får ett oväntat och ovälkommet barnbarn på halsen. Det är hans son som ska i fängelse och dumpar sin tioåriga dotter hos farfar under cellvistelsen. Flickans pappa har drogat och mamman är försvunnen, men dottern är trots detta en väluppfostrad solstråle. Som den genuina kvinna hon är tar Leah naturligtvis genast det största ansvaret för flickan. Men det är inte om henne filmen handlar utan om hur Oren och Leah genom sina nya farföräldraroller finner fram till älskarrollerna.