Duras lät minnet möta glömskan
Hiroshima, Auschwitz, Song My – hos Marguerite Duras var 1900- talets dominerande händelser privata angelägenheter. I dag har det gått 100 år sedan den ständigt föränderliga författaren föddes.
I vår har man kunnat se skådespelerskan Emmanuelle Riva på den klassiska Parisscenen Théâtre de l’Atelier i Marguerite Duras tidiga 80-talspjäs ”Savannah Bay”: en upplevelse som för en stund satte tiden i gungning. Det var ju ”Hiroshima min älskade”, Alain Resnais film med manus just av Duras, som för 55 år sedan blev ett genombrott för alla tre i Cannes 1959, och Rivas karakteristiskt lyssnande spelstil har väl egentligen inte förändrats så mycket sedan dess. Valet av skådespelare var knappast en slump: under jubileumsår understryker man gärna de långa linjerna i ett konstnärskap, kontinuiteten, och i år – rentav i dag, den 4 april – är det jämnt 100 år sedan Marguerite Duras föddes i Gia Dinh, en fridfull bosättning bland risfälten vid Mekongfloden strax utanför Saigon. (Lagom till jubileet utkommer de bägge avslutande delarna av Duras samlade verk i den auktoritativa franska klassikerserien La Pléiade, och i höst utges dessutom en av hennes sista böcker, ”Att skriva”, på svenska för första gången.)