Recension
Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern
Elin Unnes
Publicerad
En cover på Pancho and Lefty hade kanske kunnat passera, men att spela Townes Van Zandts Waiting around to die är ju så klart helt förkastligt. Jag säger inte att alla människor måste vara superironiska Woody Allens, men kan vi inte uppbringa i alla fall en gnutta självdistans? Är det omöjligt att sjunga Taube utan överdrivet vibrato? Kan vi inte tänka två gånger innan vi tar fram gitarren på festen och låtsas att vi är Ulf Lundell i Thåströms kropp?
Det här är så på pricken den skiva Thorsten Flinck förväntas göra att det lika gärna kunde vara en postmodern parodi inspelad av Peter Apelgren. En verklig skrattfest.