Ideal och gemenskap formade starka individer

"Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam." En av replikerna i Lukas Moodyssons film Tillsammans. Filmen, som kom för ett par år sen, skildrar en bit av 1970-talet, det decennium som kallas kollektivismens årtionde.
Det var en tid då man starkt ifrågasatte föräldragenerationens värderingar och överhuvudtaget alla traditionella auktoriteter. Man protesterade mot individualiseringen i samhället, kommersialismen, karriärismen, teknologin, exploateringen av naturen med mera. Inte bara genom att gå med plakat på gatorna, utan genom att försöka skapa ett alternativt liv. Runt hela Sverige växte små eller stora gemenskapsgrupper fram. Det bildades kollektiv i var och varannan stad, och många flyttade ut till gårdar på landsbygden.
Det är lätt att föreställa sig hur folk som bott i byar sen generationer chockades av alla dessa radikala hippies från städerna som plötsligt skulle leva ett naturligt liv på landet. De mötte långhåriga skäggiga män och kvinnor i höftskynken som levde på broccoli, morötter och palsternackor, som inte sällan förbjöd tv-apparater och kaffe, men ofta hade en romantisk syn på droger och sex.

I Moodyssons film möter vi inte bara vuxna. Han skildrar lika mycket kollektivets värld sett ur barnens perspektiv. Där finns barn som omges av strikta regler vad gäller åsikter och ideal, men som samtidig lever i oklara familjestrukturer och upplever hur föräldrarna experimenterar med just sex och droger. Där finns också en stor portion gemenskap och värme, en övertygelse att världen kan göras till en bättre plats att leva i. Framför allt, en känsla av tillhörighet, av att vara tillsammans.