Recension
Naturens hämnd svår att ta på allvar
På 1950-talet spelade skräckfilmen på rädslan för kärnkraft och atombomber. Människor och djur muterades och straffades för att de mixtrat med naturens lagar. Idag är det miljöförstörelsen och terrorismen som står för samtidsskräcken. Rädslan för vad vårdslösheten med planeten kan tänkas medföra har gett oss en avancerad föreläsning av Al Gore och klimatdramat The day after tomorrow, men inte mycket mer. Nu sällar sig M. Night Shyamalan till skaran, med en film som kunnat heta Naturens hämnd.
En morgon i New York drabbas människor av en masspsykos: de stelnar till, sådär som folk gör på film när det ser ut som om tiden stannat, och begår sedan självmord på filmiskt tacksamma vis – som att stoppa en hårnål i halspulsådern eller hoppa kollektivt från hustak. I tron att det är terrorister som släpper ut gift i större städer flyr naturkunskapsläraren Elliot (Wahlberg) från Philadelphia tillsammans med sin fru Alma (Deschanel), sin bästa kompis och dennes dotter. Medan det dödliga hotet sveper fram knypplar Elliot och Alma ihop sin trassliga relation – bered er på riktigt sliskig sensmoral, som blir etter värre av att Mark Wahlberg och Zooey Deschanel har så dålig kemi att de kunnat spela i olika dimensioner.