Toscana väl värt en vinresa

Medeltida städer med vindlande gränder, imponerande kyrkor och spännande små butiker som tillfredsställer både behovet av att knyta an till historien och vår inneboende köplusta.
Alla former av kultur – det bästa Italien kan bjuda i form av konst, litteratur och arkitektur. Fina stränder hittar vi i Maremma nere vid Tyrrenska havet och välgörande varma bad i Terme di Saturnia i landskapets sydvästra hörn. Och strömmen av turister till trots möts vi överallt av vänliga, hjälpsamma och generösa människor.
För att inte tala om all den goda maten. Själv skulle jag kunna leva på områdets aptitliga anti pasti. Och till sist men inte minst landskapets förnämliga vin – chianti.

Chianti var det första vin som exporterades från Italien, och det var mycket tack vare de runda, bastomspunna flaskorna som vinet så snabbt blev populärt på våra nordliga breddgrader.
Fram till 1970-talet var emellertid kvaliteten inget att orda om. Vinet var ljust, tunt, syrarikt och något spritsigt, och det platsade på sin höjd till en enkel pizza eller spaghetti. Det var ett vin som framställdes med gamla traditionella metoder, enligt ett recept där Toscanas förnämliga Sangiovese skulle blandas med lokala blå druvor och runt tio procent av gröna druvor som Trebbiano och Malvasia.
Dagens mörkt röda, smakrika, komplexa chianti har inga likheter med den där utspädda drycken i bastflaskan. Den är huvudsakligen gjord på Sangiovese och de gröna druvorna har bannlysts helt. Smakupplevelsen är mångfalt större, men priserna ökar stadigt i takt med kvaliteten (somliga hamnar nästan i nivå med franska toppviner).
De mest spännande vinerna hittar man i Chianti Classico-distriktet som breder ut sig mellan Florens och Siena. Det har alltid funnits en viss konkurrens mellan de här två städerna (en rivalitet som under vissa perioder övergått i blodiga strider).
Skillnader kan man också se i vinerna, och i kommunerna närmast Siena, som Poggibonsi och Castelnuovo Berardenga, har vinerna ofta en fruktigare, yppigare stil, medan vinerna från de centralt belägna Greve, Castellina, Gaiole och Radda kan ha en stramare karaktär med drag av mineral och terroir.
Efter att ha tillbringat en vecka med att utforska vinerna i området (vilket innebar ett evigt farande fram och tillbaka på de slingrande vägarna mellan olivlundar och vinfält) har jag blivit något av en plattitydernas mästare.
Efter varje krök av vägen bubblade nämligen flosklerna över: ”Oh, så vackert! Vilken härlig utsikt!” Med det i bakhuvudet har jag svårt att förstå att författare och konstnärer i alla tider har slagit sig ner här för att få inspiration. Allt jag själv skulle kunna prestera är romantiskt dravel och hötorgskonst.
Två stilar utkristalliserade sig dock under den här turen: dels den yppigt fruktiga, koncentrerade, täta med sammetsmjuka och lättillgängliga tanniner i en stil som närmar sig Nya världens rikt fruktiga viner, och dels den elegant balanserade och lagringsdugliga som har harmonisk fruktsyra, bra struktur, terroirkaraktär och tydlig ton av Sangiovese.
Båda typerna av viner är mycket goda och välgjorda, och det är helt och hållet en fråga om tycke och smak vilken sort man föredrar.