RecensionBokhösten 2017
Teorin: Demokrati var en nödlösning
När tillgången på vapen spreds i det antika Grekland uppstod demokratin som nödlösning i syfte att förhindra permanenta inbördeskrig. Sådan är Tomas Lappalainens tes – men den saknar trovärdighet, skriver Ida Östenberg.
Var Akilles, Agamemnon och Odysseus i själva verket maffiabossar? Är hjältarna från våra västerländska grundepos Iliaden och Odysséen att betrakta som starka män i beskyddarbranschen, vars makt vilar på våld och hot om repressalier? Denna till synes provocerande idé driver författaren Tomas Lappalainen i sin nyutkomna bok ”Världens första medborgare. Om statens uppkomst i det antika Grekland”.
Lappalainen är i första hand känd som Italienexpert och maffiakännare. Med utgångspunkt i sina djupa kunskaper inom dessa fält läser han såväl det homeriska samhället som stadsstatens uppkomst under arkaisk tid (700-tal till 480 f Kr) och demokratin i Aten (400- och 300-tal f Kr) utifrån ett vålds- och beskyddarperspektiv. Medborgartanken i stadsstaten (polis) uppstod som en nödlösning, menar Lappalainen. När det äldre homeriska våldsmonopolet bröts och tillgången till vapen blev allmänt spridd skapades demokratin med dess folkförsamlingar och domstolar i syfte att förhindra blodiga inbördeskrig. Delad tillgång till våld ledde till jämlikhet som i sin tur ledde till demokrati, som i sin tur ledde till kulturblomstring, alltså.