Strålglans och tragik i blodbadens tidevarv
Kristian II:s utrensningar av politiska motståndare efter kröningen 1520 utgjorde, tillsammans med de samtida Stureätternas militanta högfrälse, medeltidens sista dödsryckningar i Sverige. Flera aktuella böcker återvänder till epokens politiska rävspel och dess mest karismatiska huvudpersoner.
Från att på 1970- och 1980-talen ha varit något av det mest förbjudna en politiskt korrekt svensk historiker kunde ägna sig åt har biografin återkommit, vunnit mark och segrat. Knappast någon historisk genre står sig idag lika starkt. Kollektivet har fått ge vika för den enskilda personligheten. Huruvida förändringen ska uppfattas som en gren på det individualistiska träd som förgrenat sig alltmer sedan ”satsa på dig själv”-attityden förpassade 68-vänsterns ideal till en temporär garderob må vara osagt. Under alla omständigheter är det ett faktum att också vi svenskar numera älskar att lyfta upp och analysera historiska individers bidrag till samhällsutvecklingen.