Recension
Kjell Espmark låter de döda resa sig
Förintelsens miljontals offer återuppstår, Mary Wollestonecraft kämpar med senare tiders feminister, och Sapfo tar kropp i Emily Dickinson. Akademiledamoten Kjell Espmark tar hjälp av historien för att skriva om människans dubbelnatur – vår destruktiva ondska och vår hoppingivande skaparkraft.
Sedan diktdebuten 1956 har Kjell Espmark haft sex decennier på sig att arbeta fram en egen poetik. Han fångar vardagens detaljer, men väjer inte för historiens svarta hål av obegriplig grymhet – och räds inte de stora orden. Till exempel Skapelsen, med stort S. Ett ord som står för både existensen och det konstnärliga skapandet, men också är ett sedan tidigare välkänt tema hos denne varsamme och allvarsamme poet. Åtskilliga andra teman går att känna igen i hans trettonde diktsamling, som utgör den senaste stenen i ett betydligt större bygge.
En dikttitel ur ”När vägen vänder” från 1992 kan också tillämpas på Espmarks diktning i stort: ”Klottrat i kanten på historien”. Denna historia är ”en kedja / där vi väntas foga länk till länk”. Vi själva utgör bara en väldigt liten del av denna kedja, som dessutom framstår som allt annat ärofull. Inte bara böcker har bränts, utan också människor. Herman Lundborgs fotografier vilar i arkiven – och samtiden är inte mycket vackrare. I dikten ”Fuga” finns en fråga som ställs av en läkare verksam under ett inbördeskrig, men som angår oss alla: ”Hur många förtvivlade ryms i mig?”