Recension

De välvilliga (Les Bienveillantes)Genialt låta bödeln tala i egen sak

TILLBAKABLICK Jonathan Littells grepp att låta ett monster, en nazistisk officer med ansvar för massavrättningar, förklara sig är genialt. Med ett sällsynt driv i texten låter han oss undersöka gränserna för vår egen tolerans, skriver Martin Lagerholm.

Publicerad
Annons

I den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sensationella och redan mångfaldigt prisbelönta koloss till debutroman, De välvilliga, finns en central scen där jagberättaren – SS-officeren, byråkraten och massmördaren Max Aue – citerar ur Platons ”Staten” för att ge en bild av sin egen fascination för det onda. Platon berättar om hur Leontios på väg hem en dag får syn på en bödel som står invid några lik. ”Leontios kände ett begär att se på liken men samtidigt också en stark motvilja, som gjorde att han vände sig bort. Ett tag kämpade han emot och höll för ögonen, men sedan övermannandes han av begäret, rusade fram med uppspärrade ögon till liken och skrek till sina egna ögon: ’Titta nu, era olycksfåglar! Njut för fullt av den vackra synen!’”

Hur mycket av Leontios dunkla böjelser finns hos oss som läsare av Littells bok? Frågan måste ställas, ty trots romanens väldiga omfång, och trots de helvetiskt detaljerade skildringarna av de mest bestialiska handlingar, bläddrar man med en förvånansvärd brist på motståndskraft vidare med något som närmast liknar iver. Är det verkligen möjligt att också vi är utrustade med den förintande skepsis mot skapelsens och dödens realiteter som får romanens huvudperson att glupskt och med ”äcklad fascination” iaktta två män i avrättningsögonblicket? Att av en sorts faustisk nyfikenhet försöka nå insikt om den andra världens eventuella tillvaro i de dödas ögon? Lär vi oss aldrig läxan? Att de hängdas ansikten inte säger oss någonting. Max Aue kommer visserligen underfund med detta, men lär sig ingenting.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons