Recension

HemmaGenuint rörande och vänligt myspys

”Hemma” är en vänlig liten film, där skådespelarna verkligen ger kött och blod åt sina rollfigurer. SvD:s Jan Lumholdt blir både road och rörd av regissören Maximilian Hults långfilmsdebut.

Publicerad
Erik Lundqvist och Moa Gammel i ”Hemma”.

Erik Lundqvist och Moa Gammel i ”Hemma”.

Foto: KAROLINA PAJAK, COPYRIGHT LITTLEBIG PRODUCTIONS
Annons

Detta är faktiskt inte alls dumt. Det kunde ha blivit ännu ett insmickrande pekoral om en vilsen, avtrubbad storstadsbo som åker till landet och finner sig själv med hjälp av stereotyperna Sköna Pensionären, Kluriga Barnet och Snälla Romantikobjektet. Långfilmsdebuterande Maximilian Hult har med allihop i sitt manus, men ger dem en ärlig chans. Bra av honom.

Den avtrubbade är Lou, en 27-årig optimeringsexpert med doktorsgrad och social förmåga på neandertalnivå som bor kvar hos sin likaledes kufiga mamma. Så dör Lous morfar, vilket väl kommer som en chock eftersom mamman hävdat att morföräldrarna gick bort för över 20 år sedan.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons