Fascinerande illusioner ger motiven liv

Få konstnärer lyckas skapa en så stor variation inom en så begränsad motivkrets som Andreas Eriksson gör. För tio år sedan lämnade han storstaden bakom sig och flyttade till Kinnekulle. Hans konst är knappast självbiografisk. Det som under det senaste decenniet har funnits runt omkring honom avspeglas dock i verken. Bastanta trädstammar, spröda kvistar, mullvadshögar, skuggor som ruvar i snåret och ljus som sipprar in genom fönstret. Till synes så nära och i själva verket så fjärran från ett nordiskt landskapsvemod. För även om Eriksson går i dialog med föregångare som Jóhannes S Kjarval eller visar ett släktskap med Per Kirkeby följer han sin egen väg.

Separatutställningen på Bonniers konsthall var planerad sedan länge och är utförd med stor omsorg. Här vävs trådarna samman av ett konstnärskap som djärvt växlar mellan tekniker och nyfiket experimenterar med material. Det mest fascinerande med Erikssons konst är nämligen inte vad den föreställer utan hur den gör det.