Sten Wistrand:Vysotskij satte personlig frihet före flockens lag

I dag är det 30 år sedan Vladimir Vysotskij dog. Med sin poesi vann han folkets kärlek och myndigheternas misstro. Utan försköning skildrade han den poststalinistiska vardagen i sånger som hämtat inspiration från såväl franska som ryska vistraditioner.

Sten Wistrand
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Vi hade ledig dag och hela teatern åkte ut till KAMAZ, den stora bilfabriken. Vi promenerade till huset där vi skulle inkvarteras. Alla invånarna hade öppnat fönstren – gatan var ungefär en kilometer lång – och ställt fram sina bandspelare. Under hela denna kilometer strömmade hans sånger emot oss med full styrka. Så skriver Jurij Ljubimov, legendarisk ledare för Tagankateatern i Moskva, i en minnesbild. Och den som gör sitt triumfatoriska intåg är naturligtvis Vladimir Vysotskij. Han var ensemblens stora stjärna, ryktbar inte minst som Hamlet. Identifikationen med prinsen som inser att lögn och bedrägeri behärskar världen och att hans land styrs av hycklande skurkar var uppenbar. Den underströks också av att föreställningen inleddes med att Vysotskij som sig själv framförde en egen tonsättning av Boris Pasternaks djupt personliga Hamletdikt ur ”Doktor Zjivago”, en dikt om tvånget att spela sin givna roll till det tragiska slutet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons