RecensionScenhöst 2017
Helgjuten Rapunzel dyker in i våra kollektiva myter
Det finns mig veterligen bara två kända sagofigurer som alltid framställs med flätor: Rapunzel och Pippi Långstrump. När Kajsa Giertz nu skapar en helgjuten, poetisk scenversion av Rapunzel lägger hon en rejäl portion av Pippis mod och initiativkraft i den bortbytta lilla flickan.
Rapunzel är ju en mer än tusen år gammal saga, mest känd från Bröderna Grimm och den oundviklige Disney, med klassiskt flicka-som-offer-motiv, elak häxa som låser in henne i ett torn, en företagsam prins och hela faderullan.
Icke så hos parhästarna Kajsa Giertz och Marina Steinmo. Här förskjuts perspektiven, så att Lisa Larssons kavata lilla Rapunzel tar över ägarskapet till sin berättelse. Hon själv presenterar sina aningslösa föräldrar som byter bort henne mot en åtråvärd blå växt. Och när hon blivit inlåst i ett högt torn svingar hon sina långa, starka flätor som vore de tvinnade lassorep och hon själv en Annie Oakley (utan gun).