Forskare: Pojkars läsning underskattas
Pojkar halkar efter flickor i läsförmåga visar mätningar, men forskare menar att larmrapporterna är överdrivna och riskerar att befästa myten om icke-läsande pojkar. Samtidigt tycks en ny typ av ”medieslukarålder” ha ersatt bokslukaråldern.
Varför läser inte pojkarna? För att det är tråkigt. Det är så det ser ut i de flesta studier som gjorts om pojkars läsning. I en intervjustudie från 2014 var det bara en av trettio pojkar som sade sig läsa för nöjes skull, resterande för att skolan eller föräldrarna tvingade dem.
Samtidigt hade de inga problem att beskriva fördelarna med läsning, många tyckte om att ”få bilder i huvudet”, ”hamna i en annan värld” och att det är ”spännande att läsa”. Nästan hälften uppgav också att de skulle läsa mer om utbudet var bättre.
Så är det litteraturens fel att pojkar inte läser?
Utgivningen av barn- och ungdomslitteratur har fullkomligen exploderat de senaste åren. 2016 ökade antalet ungdomsböcker med 23 procent och närmare hälften av dem hade inslag av fantasy, pojkars favoritgenre. Att det skulle saknas relevanta ungdomsböcker är inte särskilt troligt, det är nog snarare så att pojkarna inte prioriterar att läsa just böcker på fritiden, eller att de inte kommer i kontakt med läsningen på ett sätt som engagerar dem.
Läs även
Flera forskare lyfter fram betydelsen av boksamtal, högläsning, men också läsutmaningar som triggar tävlingsinstinkter och litteratur som relaterar till pojkars intressen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att ”nöjesläsningen”, det vill säga den som sker på fritiden har fått rejäl konkurrens av digitala medier där behovet av eskapism mättas genom film, tv-serier, internet och dataspel.
I den senaste mätningen ”Ungar och medier” från Statens medieråd kan man se att det digitala medieanvändandet bland unga (9–18 år) ökar och den dagliga läsningen av böcker och tidningar sjunker, men att det ena faktiskt inte behöver utesluta det andra.
De yngre tonåringarna sysselsätter sig nämligen med alla typer av medier, inklusive läsning, medan de äldre tonåringarna läser mindre till förmån för andra medier. I rapporten skönjer man därmed en ny ”medieslukarålder” som ersätter den tidigare ”bokslukaråldern”.
Att det är i högstadieåldern som det största lästappet sker är ingen nyhet för de som arbetar i skolan och biblioteksvärlden. Men kanske är det just i skolan som ett avgörande felsteg skett i utvecklingen, menar litteraturvetaren Magnus Öhrn vid Stockholms universitet.
Det finns en sorts stereotyp bild av pojken att han inte ska vara så intresserad av skolan, han ska andra intressen.
Han har i antologin ”Pojklandet” granskat svenska pojkböcker från slutet av 1800-talet och fram till 1950-talet, en tid då pojkar läste betydligt mer än i dag. Äventyrslystna, utåtagerande och upproriska mot vuxenvärlden skapar pojkarna i böckerna ett ”pojkland” där antipluggkulturen är en rådande norm.
En norm som Magnus Öhrn menar till viss del lever kvar.
– Om man tittar på hur en pojke är konstruerad inte bara i litteratur, utan alla möjliga texter och kulturella uttryck, finns en sorts stereotyp bild av pojken att han inte ska vara så intresserad av skolan, han ska andra intressen, säger Magnus Öhrn.
Något som däremot har förändrats är skönlitteraturens roll i skolan. Förr läste man kanoniserad vuxenlitteratur i skolan med fokus på bildning, sedan gick man hem och läste ”Biggles” för nöjes skull, utan några särskilda krav. I dag, när ungdomsböcker och populärlitteratur används i undervisningen, förknippas läsningen allt mer med just skolarbete, menar han.
– Numera blandas de här världarna ihop och då uppstår också en sorts krock tror jag. Det blir liksom bara tvång kring läsning.
Skönlitteraturens nya roll som läroböcker är enligt Öhrn även problematiskt då dessa böcker inte är pedagogiskt upplagda. Tvärtom är de fiktiva berättelser som skrivits utan en tanke på elevens möjlighet att ”utveckla språket för att tänka, kommunicera och lära”, vilket är ett av målen i läroplanen för svenska.
Skönlitteraturens uppgift är en annan, menar Öhrn, som saknar formuleringar i läroplanen om dess främsta uppgift: att väcka nyfikenhet och förundran, en lust att uppleva någonting.
– I läroplanen är det mer den instrumentella läsningen som framhålls, man ska läsa för att lära känna andra kulturer, du ska få ett bra språk, men man har tagit bort grundbulten för vad skönlitteratur är. Och tar man bort den så försvinner allt det här andra också, för förutsättningen för att man ska till sig innehållet i en berättelse är att man upplever någonting.
Kanske är det skönlitteraturens status som är i kris, snarare än pojkars läsförmåga?
Att pojkar inte läser är ett påstående som Stig-Börje Asplund, docent i pedagogiskt arbete vid Karlstad universitet, värjer sig mot. Han menar att man måste vidga begreppet text och synen på läsning.
– Det blir lite förenklat när vi hamnar i en diskurs om pojkar och flickor, för det handlar också om vad vi ser som läsning. Pojkar anses läsa för lite eller inte alls, och läser de något så läser de fel texter, men då har man en utgångspunkt där man likställer läsande med skönlitterärt bokläsande. Man riskerar att befästa en social marginalisering, säger Stig-Börje Asplund.
Han har studerat litteratursamtal mellan pojkar på fordonsprogrammet och menar att de är goda läsare, bara man ger dem tid och utrymme att bearbeta texterna.
– De läser texterna på sitt sätt och inte alltid i samklang med skolans läsning, där man vill ha mer tolkande diskussion. För dem är det viktigt att ha koll på detaljer, om någon skrattade före eller efter något hände till exempel, det måste finnas en logik.
Pojkar anses läsa för lite eller inte alls, och läser de något så läser de fel texter. Man riskerar att befästa en social marginalisering.
Asplunds forskning fokuserar främst på unga arbetarmäns läsande. Män som ofta uppger att de inte läser något alls, trots att de konsumerar stora mängder text, via film, spel, instruktionsböcker och serietidningar.
– Unga arbetarmän anses läsa minst och sämst, och ser också sig själva som icke-läsare. Samtidigt kan de berätta att de lyssnar på en ljudbok om dagen när de sitter och kör skogsmaskin, vilket är intressant, för om man räknar med de här texterna har vi plötsligt arbetarmän som läser jättemycket.
Själva anser de att ”ljudböcker är fusk” och vittnar om att litteraturen som de läst under sin uppväxt sällan synts i skolans sammanhang och ännu mindre på kultursidorna. Det kan vara skildringar från bygden där de bor, som handlar om jakt och vildmarksliv till exempel.
– De här fordonspojkarna känner väl att det finns en norm om vad läsning är och ser inte sig själva som läsare. Och när man stöter på det där hela tiden är det klart att man tappar självförtroendet.
Stig-Börje Asplund tror att man har mycket att vinna på att använda texter i skolans läsundervisning som både pojkar och flickor känner igen sig i.
– Jag menar inte att de inte ska möta andra perspektiv, det är det läsningen kan erbjuda oss, men om vi ska nå dit måste vi titta på vilka texter de ägnar sig åt på fritiden och skapa en brygga mellan dem och texterna som de läser i skolan. Och där någonstans låta dem upptäcka att läsande och texter kan användas som ett redskap inför de utmaningar som de står inför.
