RecensionVårens konstutställningar 2018
Poetisk spaning efter planeten Mars kanaler
Therese Enströms rymdinspirerade konst visar världar av diagram, teckensystem och planetarier. Håkan Nilsson funderar över hur hennes verk jämför barns fantasier med vetenskapliga hypoteser och antyder att det kanske inte är så stor skillnad mellan dem.
”Vi stå i början av tillblivelsen av en ny värld” skrev konstnären Olle Bærtling i texten ”Rymdålderns konst” 1961. Fast i själva verket var det snarare i början av slutet han stod. Vid slutet för modernismen, vid slutet av både rymdåldern och framtiden; den fick väl sitt definitiva visuella uttryck med Stanley Kubricks ”2001” sju år senare. Sedan dess har framtiden mest blivit en stil som med åren har blivit rätt luggsliten.
Jag ser Therese Enströms poetiska utställning ”Oas” på SPG som ett försök att hitta början på den historia som slutade där, med hoppet om ”rymdåldern”. I centrum för denna undersökning står amatörastronomen Percival Lowell (1855-1916) som var upptagen med att tolka och kartlägga de ”kanaler” på Mars han trodde var bevis på att det fanns liv där.