Den sista kolonin: rymden
Ett djärvt förslag att lösa den trångboddhet som råder på vår planet har nyligen framlagts av en amerikansk fysiker: rymden skall ge plats åt jättelika kolonier befolkade av tiotusentals människor. Tanken är vacker men tyvärr inte särskilt realistisk hävdas det i denna understreckare.
Människan som resenär i världsrymden, krig på månen, besök på jorden av invånare från fjärran planeter etc. etc. har länge varit ett omtyckt motiv för science fiction eller vetsagan. Stilbildande under mer än 1 000 år var Lukianos från Samosata med den grandiost lögnaktiga ”En sann historia” (om en resa till månen 150 e.Kr.). Genom teknikens utveckling under 1800- och 1900-talen har vetsagan fått en mera verklighetsbetonad karaktär, även om berättarna ofta – och med all rätt – sätter sig över, eller extrapolerar, dagens naturvetenskap och teknik.
I den överväldigande vetsagolitteraturen är det mycket vanligt att ett rymdskepp reser till någon planet ute på Vintergatan. Där startar besättningen en koloni – nästan alltid under strider med urinvånarna. Det är däremot mycket ovanligt att människan inte landstiger på en främmande himlakropp, utan i stället bygger en helt ny koloni, fritt svävande i rymden. Men uppslaget finns i alla fall, t. ex. hos en av astronautikens stora pionjärer, ryssen Konstantin Tsiolkovskij. Hans roman ”Bortom planeten Jorden” skrevs omkring år 1900. Den gick till en början som följetong, och publicerades som bok först 1920. Där förutser Tsiolkovskij problemen med jordens överbefolkning. Men hans rymdresenärer bryr sig inte om månen; de inser att den bästa platsen är en koloni långt borta från någon himlakropps yta.
På grund av den tidens outvecklade teknik hade Tsiolkovskijs idéer inte något realistiskt underlag. Men det har de faktiskt i dag, och hans program återfinns under mera trovärdiga former i Nybyggare i rymden av den amerikanske fysikprofessorn Gerard K. O’Neill (övers. Sven Eriksson. Fackgranskning och förord Peter Nilson. Forum. C:apris inb. 84:-). Undertiteln är ”En vetenskaplig framåtblick på rymdkolonier”.
Författaren börjar med det aktuella läget här på jorden: vi hotas främst av befolkningsexplosionen, energiproblemet och miljöförstöringen – vätebomber eller biologiska stridsmedel tas inte med, ty om de används i krig blir alla diskussioner av detta slag omedelbart meningslösa. Det är en ödesdiger situation, som enligt O'Neill har en, och endast en, lösning. Vi måste ut i rymden, inte bara genom enstaka utflykter som hittills, utan i oerhört mycket större skala. Och vi skall inte slå oss ner på en förut existerande himlakropp, utan i stället skapa en i rymden fritt svävande koloni, som inte riskerar att slungas ut ur solsystemet. Är detta möjligt? Ja, i varje fall i teorien.
Systemet jorden – månen har 5 s. k. Lagrangepunkter, som erbjuder tillräckligt stabila lägen. Namnet kommer från den franske matematikern Lagrange, som i slutet av 1700-talet behandlade ett liknande problem i samband med Jupiter.
Det var den första lösningen av det inom astronomien berömda tre-kropparsproblemet. Vid den nu aktuella tillämpningen blir det ett fyr-kropparsproblem, eftersom solens inverkan inte kan försummas. Det är ännu svårare, men den matematiska lösningen kom 1970, och har sedan utarbetats av datorer.
Resultatet är att det mellan jordens strålningsbälten, och ut till ungefär månens bana, finns 5 stabila punkter eller områden, där rymdkolonier kan röra sig i omloppsbanor runt jorden. Så långt är allt väl. Hur skall vi nu på någon av dess platser först bygga upp en rymdstad, och sedan flytta dit i 10 000-tal och åter 10 000-tal?
Så här skall det enligt O'Neill, och flera andra, gå till. Början sker med rymdstationer på relativt låg bana över jorden – enligt modell av USA:s förra året störtade Skylab och Sovjets fortfarande cirkulerande Saljut 6. Mellan de nya rymdstationerna, som måste vara mycket större än sina föregångare, går en reguljär skytteltrafik från jorden med raketer, som alltså kan användas många gånger för att minska kostnaden. När en tillräcklig mängd experter och instrument är samlad, reser man till månen. Där grundas en första station, som får leverera råvaror.
Lastade med material avgår sedan från månen nya transportraketer, som samlas i någon Lagrangepunkt, där teknikerna börjar bygga den första rymdstaden. – Längre fram kan man hämta material från asteroiderna, eller rent av bogsera en inte alltför stor småplanet till en rymdstad.
I O'Neills program ingår rymdkolonierna i tre former, som kallas K l, K 2 och K 3. Jag citerar: ''K l blir liten, men mycket mindre trångbodd än många städer på jorden, och den kan bli trivsam att bo i. Invånarna får bostäder som blir palatsliknande jämfört med vad som förekommer i större delen av världen. Alla lägenheter får privat trädgård som varje dag badar i solsken, i en vinkel som motsvarar en förmiddag på jorden. Också inom gränserna för K l och dess vattentillgångar kan kolonisterna få stränder och en flod som fullt ut räcker för att bada och paddla kanot i.
Det allmänna intrycket byarna ger blir grönska, träd och prunkande blommor. Ännu vackrare blir det om invånarna väljer Hawaiis klimat och växtliv. Tung industri kan förläggas utanför, men så nära att inget fordon snabbare än en cykel behövs i hela kolonien. K l roterar ett varv på 31 sekunder vilket ger invånarna jordgravitation i bostaden.”
Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv
Vem vill inte bo i ett sådant paradis? Men det är ändå bara en blygsam början jämfört med vad K 2 och K 3 kan bjuda:
”Inom den nuvarande teknologins ramar skulle K 3 kunna ha en diameter av 6 km, en längd av 30 km och en total landyta av l 200 km2 och försörja en befolkning på flera miljoner.” De största samhällena kan få ”en landyta som är ungefär så stor som halva Schweiz”.
Vad kostar dessa projekt? O'Neill anger att Apollo – d. v. s. resorna till månen – kostade 50 miljarder dollar i 1978 års penningvärde. För K l kalkylerades först 100 miljarder dollar, men O'Neill anser att den kan bli mycket billigare, därför att nyttoproduktionen kan inledas redan innan K l är färdigbyggd. Återbetalningen skall ske främst genom solkraftverk. Där omvandlas solenergien till mikrovågor, som knappast absorberas av vår atmosfär. Väl nere på jorden kan mikrovågorna förvandlas till elektrisk energi. Det är ett välkänt projekt, som dessutom är miljövänligt. De nationer eller multinationella företag, som är villiga att satsa pengar, kan få dem tillbaka med gedigen ränta inom 20 år. – Ett vidare perspektiv omfattar kolonier på lämpliga ställen i solsystemet och till slut också på Vintergatan.
Läsningen av O'Neills idérika bok störs av den mediokra stilen, framför allt av några fingerade brev på lägsta veckotidningsnivå från kolonisatörer i rymden till vänner på jorden. Det gör inte så mycket, och som förut nämnts är hans utopi på det hela taget möjlig inom ramen för vår nuvarande tekniska kunskap. Boken har väckt en livlig debatt.
Men – frånsett den naturvetenskapliga grunden – hur går det med dessa framtidsdrömmar i verklighetens kalla ljus? Kan rymdkolonien K l vara igång omkring år 2000, för att inte tala om K 2 och K 3? Av flera skäl är detta – tyvärr – orimligt.
De ekonomiska kalkylerna är alltför optimistiska. NASA har beräknat att bara en första koloni, modell K l, skulle kosta l 000 miljarder i 1975 års penningvärde. Sedan kommer i ordens egentliga betydelse astronomiska belopp för fortsatt verksamhet. Lägg härtill att det nu på jorden bara finns något dussintal astronauter – fysiska och psykiska elitmänniskor som nätt och jämnt lärt sig hur man kan leva i rymden under ett halvt år. De bör – tillsammans med tekniker och forskare i samma sällsynta klass – bli flera hundra stycken, innan de kan resa till månen för att i sinom tid fara till någon Lagrangepunkt, där de under lång tid i tyngdlöst tillstånd skall snickra ihop K l. Sedan, om allt går väl, skall emigrationen börja i hundratals rymdskepp, långt större och mera packade än något jordiskt charterplan. Och dessa emigranter får det säkert inte lätt att anpassa sig i den nya miljön.
Det är en skön tanke, att jordens stater skulle använda sina tusentals årliga miljarder – inte till vapen som obönhörligen kan utplåna vår civilisation på några timmar – utan till att starta en rymdkoloni, som för att bli effektiv behöver belopp av denna storleksordning. Men det visar – sorgligt nog – ett bristande verklighetssinne, om man tror att t. ex. FN inom en överskådlig framtid skulle kunna fatta ett sådant beslut.
Kanske verkar denna artikel som en kritik av astronautikens idéer. I själva verket är det tvärtom. I mer än 25 år har jag skrivit om hur människan kan nå kontakt med universum, och samtidigt befrias från de svåra förhållanden, som alltid härskat på vår ur kosmisk synpunkt obetydliga planet. Jag har alltså inte ändrat åsikt, men jag måste i astronautikens eget intresse opponera mot projekt, som i alltför hög grad saknar underlag i dagens verklighet.