Recension

VinterdagbokNavelskådande vardagsmystik

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Tiden börjar bli knapp, konstaterar Paul Auster på första sidan av ”Vinterdagbok”. Han ska snart fylla 64 och börjar känna hur åldrandet har inlett sin smygande nednötning av den boning som hyst hans själ under alla år. Han bestämmer sig för att berätta om sitt liv – med fokus på just kroppen. Det ska handla om allt den har varit med om: det lustfyllda och det smärtsamma, det vardagliga och det extraordinära. Var den kommer ifrån och vart den är på väg och om alla de platser den har befunnit sig på där emellan. ”En katalog över sinnesdata”, skriver Auster, ”något man kanske skulle kunna kalla en andningens fenomenologi.”

Nåja, fullt så filosofisk är denna memoarbok inte, och inte heller så pretentiös som citatet kan förleda en att tro. Den rör sig ganska lättfotat fram och tillbaka i tiden, från barndomens myrstudier och basebollmatcher till de första förälskelserna och det trettio år långa äktenskapet med författarkollegan Siri Hustvedt. Auster berättar om de 21 olika hus och lägenheter som han har bott i – faktiskt en rätt sövande genomgång – och om de resor han har företagit. Han skildrar sjukdomar och skador och krämpor, lust och sexualitet, njutningen i att röka, känslan av nakna fötter mot ett kallt golv. Och mycket mycket annat.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons