Förälskelsen är en inre översvämning
”Kärleken drabbade mig, som ett blixtnedslag.” ”Kärleken växte fram - genom samtal. Jag märkte inte ens att jag var förälskad.” Så olika svarade två av de personer som intervjuades på gårdagens Idagsida om hur deras nuvarande relation kom till. Det gavs också exempel på hur två kunde bli kära i varandra, samtidigt, och ett annat fall där den ena partnern var stark och övertygad i sin kärlek, medan den andre länge tvekade och velade.
Hur kan det komma sig att vi i vissa lägen blir förälskade, medan vi i andra lägen ser rakt igenom en möjlig partner? (Det kan ibland röra sig om samma person, en person vi känt länge, men som plötsligt lyser i ny dager).
En av de mest kända uttolkarna av kärlekens mysterier i vår tid är den italienske sociologen Francesco Alberoni. Bland annat i boken Förälskelse och kärlek liknar han förälskelsen vid ”begynnelsestadiet i en kollektiv rörelse” - fast blott bestående av två personer. Mellan historiens kollektiva rörelser och förälskelse råder ett nära släktskap, menar han. Grogrunden är en frustrerad situation med bekymmer, spänningar, groll och aggressioner i relation till närstående. Man försöker uthärda, ofta genom att vända aggressiviteten mot sig själv, offra mer och mer av sig själv. Följden blir depression och tystlåtenhet. Livet känns tomt och grått. Man längtar efter något mer. Detta tillstånd kallar Alberoni en ”depressiv överbelastning”. Och den föregår alla rörelser, inklusive förälskelsen.