Recension
Läsvärd skräckvision med klonade donatorer
Det är den sakliga normalprosan som öppnar bråddjup, när läsaren inser att de samtalande internateleverna har fötts för att dö – sedan de levererat fyra organ. Är de människor? Det är den oroande frågan som Kazuo Ishiguro ställer.
Det börjar som en serie internatskoleminnen. Berättaren Kathy H berättar om sina skolkamrater Tommy och Ruth. Vi får intrycket att hon tänker berätta om kärlek och svek, kanske anas ett triangeldrama. Men redan i romanens andra mening säger Kathy H att hon ”varit vårdare i över elva år nu”. I nästa mening får vi veta att ”de” vill att hon skall fortsätta ett år till. Vi får också veta att det är en lång tid. Men sjukvårdare är man väl ett helt yrkesliv?
Vi får också veta att det var något speciellt med dem som kom från skolan Hailsham, något som går utanpå den högfärd som utmärker de vanliga exklusivitetsanspråk som forna elever hävdar å sin skolas vägnar, särskilt sedan de glömt hur trist det var. Och lärarna omtalas som ”förmyndare”, i originalet guardians.