Recension
En fest för öga och hjärta
Nya Tintinfilmen är sensationellt och multidimensionellt snygg, men bjuder också på extrem och värmande omsorg i det lilla. Det är dukat för en uppföljare.
Tintin är reportern som aldrig skriver några artiklar, men som istället själv ständigt blir rykande hett nyhetsstoff genom en lång räcka hjältedåd i diverse exotiska avkrokar. Han har ingen familj, ingen skäggväxt, inga älskarinnor, inga laster överhuvudtaget. Hur han föder hunden Milou och betalar sin hyra är en smula oklart, men han ordnar alltid så att de goda krafterna triumferar och att skurkarna – inte sällan svartmuskiga – får bita i mycket sura äpplen.
Hergé, Tintins skapare, var för egen del mindre äventyrligt lagd. Han kollaborerade smidigt med makthavarna i det ockuperade Belgien under andra världskriget och publicerade Tintins äventyr i en uttalat nazivänlig tidning, Le Soir, som gav sitt ljudliga stöd när det blev dags att ta itu med landets judar. I de album som skapades under den här perioden är all politik och allt som kunde uppfattas som referenser till pågående krig nogsamt bortstädat.