Recension

The dark side of the moonKlassiker som håller stilen

Pink Floyd från sommaren 1972. Från vänster Richard Wright, Roger Waters, Nick Mason och David Gilmour.
Pink Floyd från sommaren 1972. Från vänster Richard Wright, Roger Waters, Nick Mason och David Gilmour. Foto: STORM THORGERSON/EM
Uppdaterad
Publicerad
Annons

The dark side of the moon är ett av 70-talets klassiska rockalbum. Med kortare och mer lättillgängliga låtar och en grafiskt stringent omslagsdesign lyfte det slutgiltigt upp Pink Floyd till de allra största estraderna. Inte för att det brittiska bandet levt i skymundan, men de flummare och audiofiler som förut utgjort gruppens kärnpublik blev snarare en minoritet när helt vanliga dödliga också sögs in i den suggestivt atmosfäriska musiken mellan psykedelia, progressiv rock och avantgardistiska ljudcollage.

Albumet har behållit sin attraktionskraft sedan 1973 och har återutgivits många gånger. Med den box som nu släppts – samtidigt med albumet som dubbel-cd och vinyl och remastrade originalalbum i digipack – sätter man dock antagligen punkt. Med åtta olika mixar borde det ju inte finnas mer att krama ur de rullband som albumet ursprungligen spelades in på i Abbey Road-studion.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons