Subtil diskussion om över- och underordning

Poet, bildkonstnär, performance-artist och sångare och numera också prosaist – man skulle kunna kalla Leif Holmstrand ett allkonstverk. Eller åtminstone en allkonstverkskapare. För någon som arbetar så mycket med gränsupplösning som han är det kanske det enda logiska: att använda sig av alla uttrycksmedel som står till buds.

Leif Holmstrand uppvisar så gott som alltid en tydlig länk mellan de olika uttrycken; det är lätt att läsa hans dikter som en förlängning av hans bild- eller performancekonst, eller tvärtom ifall man nu föredrar den ordningen.