Att välja följetong föder nya insikter
ROMANKONST Att välja sommarföljetong är en speciell process. Den kritiska blicken skärps i mötet med nya, ibland inte helt färdiga, manus. Kaj Schueler funderar kring den moderna romanen och svårigheten att sätta punkt.
Varje sommar publicerar Svenska Dagbladet en följetong i kulturdelen. Vi erbjuder som läsning en svensk roman som ännu inte kommit ut. Vi har publicerat kriminalberättelser, historiska romaner, samtidsskildringar, biografiskt grundade utvecklingsromaner. Uppgiften att välja är dock grannlaga – många, ibland till och med motstridiga, förutsättningar ska uppfyllas; det ska vara välskrivet, det ska vara spännande (gärna med så kallade cliffhangers), det ska vara en tydlig berättelse, det ska helst finnas en sommarkänsla – snöstorm och tunga vinterkläder mitt i berättelsen är sannolikt avtändande i hängmattan. Följetongen ska gå att illustrera. Och den ska inte vara för lång.
Att läsa böcker i manus eller korrektur är dock en något annorlunda upplevelse än att läsa en färdig bok – det är som vore man närmare författaren och hans eller hennes ursprungstext. Läsningen präglas också av att den bok man läser troligen inte är helt färdig, ofta återstår en viss redaktionell bearbetning, vilket innebär att den kritiska blicken skärps. Viljan att ändra, stryka och stuva om stimuleras. Klåfingrighet skulle man också kunna kalla det. Så har det i varje fall varit för mig och jag tror mig ha upptäckt ett problem för många av dagens romanförfattare: att sätta punkt.