Recension

Ken ParkAttitydig men frustrerande tom

Jan Söderqvist
Publicerad
Annons

Larry Clark vill visa allt. Aldrig vika undan med blicken, inte censurera någonting. Detta är hans konstnärliga program, och som sådant är det på det hela taget alldeles utmärkt. Stanley Kubrick tänkte i liknande banor, inte sällan med intressant resultat.
Och Clark själv har presterat en serie oförglömliga bilder i delvis självbiografiska fotoböcker som ”Tulsa” och ”Teenage Lust” på temat sex och droger. Här finns, till exempel, den omtalade bilden av en höggravid tonåring, badande i ljuvligt solljus, som stillsamt injicerar amfetamin i höger armveck. Det är stilrent, vackert och hjärtskärande, svart magi, jag minns den med hög skärpa från en utställning i Stockholm någon gång i mitten av 1980-talet. Clark får här den mer namnkunnige skandalmakaren Robert Mapplethorpe att framstå som en kokett kitschfabrikör.

Men som filmare har han haft svårt att omsätta sitt program i övertygande och verkningsfull praxis. Vilket i huvudsak sammanhänger dels med en föga utvecklad känsla för struktur och dynamik, dels med en föga utvecklad förmåga att hantera den pockande lusten att alltid visa allt. Clark är helt enkelt mycket bättre på tillstånd än berättande.
Scenerna bildar en räcka mer eller mindre anslående illustrationer till en mer eller mindre spännande idé. Filmen ifråga skvalpar omkring i sitt grundligt inventerande tillstånd utan styrfart, och detta att alltid visa allt kan få något mekaniskt och tvångsmässigt över sig. Det kan vara mer eller mindre relevant beroende på sammanhang. Allt är inte alltid lika högintressant. Det som skiljer strippan från blottaren är främst ett sinne för just sammanhang.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons