Recension
Ligeti i skuggan av Poulenc
Sofia Lilly Jönsson
Publicerad
Berwaldhallen inifrån ser redan ut som en rymdskepp som är redo att lyfta och flyga iväg när som helst. Med musiken till Kubricks 2001 – Ett rymdäventyr på scenen är det bara de blinkande lamporna på kontrollpanelen som saknas: Ligetis Lux Aeterna, evigt ljus, från 1966.
Ligeti arbetade i det sextonstämmiga körverket med en teknik där perfektionismen spricker och röstideal ställs på ända. Män sjunger i falsett och kvinnor trevar i basregistret. Det finns en oroande kvalitet i stycket som kvällens dirigent Peter Dijkstra inte riktigt tog fatt i. Den nästan tonlösa väven blev något anonym och utan riktning.