Recension

Lucia di LammermoorEkvilibristiskt artisteri

Publicerad
Annons

En ung, moderlös flicka offras för familjens heder, bortgift mot sin vilja. Hon älskar en annan, en förbjuden kärlek till en man från fiendesläkt. Titelrollen i Donizettis maffiga bel canto-rysare Lucia di Lammermoor från 1835 efter Walter Scotts roman, lever i en värld av stränga traditioner, tvångsäktenskap, våldsamma klanfejder, blodshämnd och skamkulturens skräck för vanära. Den ges som sommaropera på Skäret och i programbladet nämns Fadime Sahindal, men på scenen finns inte minsta spår av aktualitetsanspelningar.

På scenens mitt står en stor bur, som vrids mellan de olika miljöerna. Omutliga stålgaller signalerar fångenskap, instängdhet och förtryck; ett fängelse av konvenans och strikta konventioner i en brutal, patriarkal struktur. Sten Niclassons regi är stilenligt påfallande konventionell, i 1800-talskostym med statuariska poser och stillastående positioner. Personregin är försumbar, här må sångarna lita till sin egen sceniska fantasi och förmåga. Den enorma, långsmala operaladan har utmärkt akustik, men avståndet mellan scen och salong i kombination med den svårhanterliga ljussättningen bidrar till bristen på scenisk dynamik. Man har begränsade resurser, men dirigenten Marcello Mottadelli leder med fast hand orkester och Bergslagens Musikdramatiska kör. Donizettis musik är en tryckkokare av känslor, smekande melodier, klangliga effekter och med en dramatisk intensitet som pekar fram mot Verdis musikdramatik.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons