Vilsen flykt från tråkiga analyser av litteratur
Dagens litteraturvetenskapliga forskning är sällan intressant för andra än de redan inblandade. Avhandlingen ”Avhandling i litteraturvetenskap” är ett försök att råda bot på detta genom ett friare teoretiserande, men syftet punkteras av omständliga omvägar och banala slutsatser.
Mycket snack och lite verkstad. Så kan man litet blasfemiskt beskriva Anders Johanssons litteraturvetenskapliga doktorsavhandling med den pretentiösa titeln Avhandling i litteraturvetenskap. Adorno, Deleuze och litteraturens möjligheter (Glänta produktion, 368 s). Titeln kommer sig av att Johanssons undersökning inte blott syftar till att tolka ett antal texter. Därtill vill han dels diskutera själva förutsättningarna för den vetenskap som han verkar i, dels hitta ett sätt att stävja den marginalisering som han skönjer i ämnets nutida utveckling. Och inget ont i det. Tvärtom finns det all anledning att fundera över vad som kan göras för att öka inte bara litteraturvetenskapens utan humanioras status i stort på såväl universitet som bland allmänheten. När det gäller just litteraturvetenskap bör man ta ytterligare en omständighet i beaktande, nämligen marginaliseringen av konst och skönlitteratur överlag i samhällsdebatten, om man jämför dagens värld med Sverige för låt oss säga 50 eller 100 år sedan.