Recension
Sköra bitar bildar helhet i familjetragedi
Den dokumentära teatern som fick ett uppsving i kölvattnet av tv:s dokusåpatrend i början av 2000-talet fortsätter in på 10-talet med uppsättningar som alltmer närmar sig nyhetsjournalistiken. Skådespelerskan och dramatikern Tove Olsson använder sig av båda greppen i sin självbiografiska pjäs Tusen bitar som bygger på förhörsprotokoll, intervjuer, dagböcker, brev och egna upplevelser av en mörk familjehistoria med drag av antikens tragedier.
I en enkel scenografi bestående av en brunmurrig soffa modell 1970-tal samt ett minnesbord med fotografier, kassettband och prydnadsfigurer, målar hon upp bilden av en lycklig familj på väg mot solnedgången. För mitt bland allt gräsklippande, vedhuggande och munhuggande gror en faderskärlek som visar sig bli förödande. Vid 29 års ålder dör Toves tio år äldre morbror av ett knivhugg i hjärtat. Hennes styvmorfar blir huvudmisstänkt men utredningen läggs ner i brist på bevis.