Recension
Underhållande parabel om universums utforskare
England har Newton och Cook, Frankrike D‘Alembert och Cuvier, och vi i Sverige kan ståta med Linné och Celsius. I Tyskland har man Humboldt och Gauss. För gemene man är de kanske inte lika välbekanta, även om de inom respektive verksamhetsfält tillhör de främsta.
Alexander Humboldt – den yngre av de berömda bröderna, ofta kallad den sista universalmänniskan – var forskningsresande och polyhistor, främst känd för sin sydamerikanska expedition för 200 år sedan, och där han studerade allt från kontinentens botanik och marinbiologi till klimatologi och antropolgi. (Den som läst hans egna redogörelser i ”Resa till Sydamerika” vet också att skildringarna visserligen är fascinerande, men också överlastade med ett oändligt uppradande av allehanda fakta.)
Carl Friedrich Gauss, som tillhör matematikens verkliga giganter, anlade grunderna till talteorin, upptäckte att rummet kröker sig, gjorde betydande astronomiska beräkningar och har gett namn åt en mängd matematiska och vetenskapliga fenomen och upptäckter.