Recension

Den stora skönhetenHisnande åktur utmed Tibern

Hynek Pallas
Publicerad
Annons

Det är den mäktigaste öppningsscenen på många filmår: Skön körsång ljuder över en antik ruin i Rom. En fotograferande japansk turist faller samman varpå vi klipps in i ett nattligt Eurotrashparty på en takterrass. Ett bombastiskt och välkoreograferat sextiofemårsfirande för playboyen och silverräven Jep Gambardellas (Servillo) – som en Fellini-scen på efedrin och syra, ommixad av Giorgio Moroder.

Det är en inledning som snudd på får resten av ”Den stora skönheten” att blekna. Men bara nästan: efter en karriär av toppar (”Le conseguenze dell'amore”, ”Il Divo”) och dalar (låt oss nu glömma ”This must be the place”) är den här underbart överdådiga hyllningen till Rom Paolo Sorrentinos bästa film. Den placerar sin visuella ram kring en Martini-skylt i den italienska huvudstadens skyline och vindlar sedan fram utmed Tibern, genom mer eller mindre kända miljöer i sällskap med Jeps reflektioner över åldrande och svunnen ungdom.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons