Identitetspolitik är en välfärdssjukdom
Individens relation till gruppen har varit en ständig källa till debatt under 2014. SvD:s Thomas Engström blickar bakåt och försvarar människans rätt att välja vilken tillhörighet hon vill försöka ha – eller slippa ha.
Vem kan påstå att hon är en och samma människa livet igenom? I Todd Haynes film ”I’m not there” gestaltas Bob Dylan, för att alls kunna bli begriplig i sina gåtfulla förvandlingsnummer under karriärens gatlopp, av ett otal skådespelare – allt från en svart amerikansk pojke till en medelålders vit australiensisk kvinna. Det underbara är att hans kärna förblir intakt, och den stavas obekvämlighet och uppror – också inför sig själv, också mot sig själv. Men andra ord är det svårt att tänka sig en mer typisk företrädare för det västerländska samhället, som alltid har kastats mellan arroganta erövringskrig och hätskt, kontraproduktivt självhat. Men samtidigt som det på ytan sker stora omvälvningar händer inte mycket i det innersta. Man är och tillhör det man en gång matats med. Det hindrar inte somliga från att ägna ett helt liv åt att sprattla åt andra hållet i en hopplös kamp. Och finns det besvärliga, intressanta människor så finns det snart också nya politiska teoribildningar – den lägsta konstnärliga uttrycksform mänskligheten känner.
Identitetspolitik är inte ett botemedel, det är en välfärdssjukdom. Bara ett samhälle i fred, välstånd och med sedan länge fungerande rättsprinciper har råd att ägna sig åt institutionaliserad grälsjuka av det slag vi har sett prov på under 2014. Men debatten är alltså ett tecken på någonting i grunden gott, på att samhället känns tillräckligt tryggt även för utsatta grupper, som nu vågar dryfta frågor som i mindre stabila tidevarv hade mötts med brutalt våld. Därmed inte sagt att det hela är vidare njutbart. En kamp för individuell frigörelse baserad på vikten av att erkänna grupptillhörighet ... Fältet är så täckt med paradoxer att man snart inte kan andas i snårväxten.