Recension
Mer känslosam metal med Opeth
Det har varit spänd förväntan på uppföljaren till 2011 års ”Heritage”; vilken väg skulle Opeth ta? Med facit i hand hade det inte behövt vara så spänt. ”Pale communion” etablerar Opeth på andra sidan death metal, med bibehållet sound. Det är därmed dags att ändra genrebenämning på Wikipedia, och jag föreslår mellotronmetal. För det är fortfarande metal, om än i en helt egen tappning.
Vibbarna som hörts ända sedan starten på 1990-talet, från Trettioåriga Kriget och annan 70-talshårdrock, tar nu plats helt oförblommerat. Det är lite folkloristiskt här och lite jazz där, lite Rush-svängar och rockighet som på ”Heritage”. Ett piano piggar också upp, liksom inslag av stråkar och körer. Men mest är det Opeth. Mikael Åkerfeldts sätt att komponera låtar känns igen i alla melodier och i låtarnas komplexa uppbyggnad.