Sagt om Jacob Palmstierna
Christina Ponton von Gerber, psykolog, forskare – och lillasyster
– Eftersom Jacob är åtta år äldre minns jag honom mest som den jättespännande killen som kom hem på loven från Sigtuna, men också den som försökte uppfostra mig. Sedan fanns det några år när han var svår att nå. När vi möttes på Maltesholm ville han föra intellektuella samtal medan jag mest rusade runt och försökte hålla ordning på mina barn. Först nu, som äldre, har vi fått en mycket närmare kontakt. Också för att Jacob förändrats genom sina kriser, blivit mer närvarande och öppen. Samtidigt har han alltid, det tillhör hans fina sidor, varit den som ställt upp i svåra lägen. Då har han kommit rusande, full av medkänsla.
Björn Suneson, näringslivsreporter på SvD
– Jacob Palmstierna minns fel i sin bok. Det var jag, inte Morgan Olofsson, som i juli 1989 på länsrätten hittade handlingarna om hans skatteaffärer. De som blev upptakten till hans fall. Direkt efteråt störtade jag ut till en telefonkiosk på Mariaplan (detta var före mobiltelefonernas inträde) och ringde Palmstiernas sekreterare på banken. Jag körde en rövare och sa ungefär: ”Vi skriver i morgon om att Palmstierna dömts för skattesmitning för villan i Danderyd. Nu vill vi ha hans kommentar men får vi den inte idag skriver vi ändå.” Jag hade inte mer än kommit tillbaka på redaktionen förrän Palmstierna var i luren.