Skarpare profil än så här lär det inte kunna bli
Många socialdemokrater fantiserar om någon superkandidat till partiledarjobbet. Men någon sådan finns inte. Då är den grå kompromissen faktiskt det bästa man kan få.
Ett
kriminaldrama kan egentligen bara se ut på tre sätt. Antingen får hjälten redan på ett tidigt stadium reda på vem gärningsmannen är, normalt en flamboyant superskurk, varefter jakten inleds. Alternativet är att hjälten ställs inför en grupp misstänkta gärningsmän, kanske i en brittisk by eller på en herrgård, där alla har sina tvivelaktiga men också försonande personligheter. Förhör hålls, motiv kartläggs och bilderna pusslas ihop, varefter den skyldige kan pekas ut. Gärningsmannen – den skuldsatte brorsonen eller svartsjuke butlern – har här vanligen något utmärkande drag som förklarar varför det blev just denne. I det tredje (och allt mer populära) fallet har hjälten ingen aning alls, utan får utgå från själva gärningen, skapa en profil, och jämföra med befolkningen, för att på så sätt komma fram till minsta gemensamma nämnare. Inte sällan visar sig den rätte vara en grå typ som inte ens grannarna känner igen i en vittneskonfrontation.