Recension

SjälvmordVi är aldrig ensamma om den stora ensamheten

Édouard Levé (1965-2007).
Édouard Levé (1965-2007). Foto: PEQUOD
Publicerad
Annons

De sista två verk som den franske författaren och konstnären Édouard Levé hann slutföra innan han tog sitt liv 2007 – ”Självporträtt” och ”Självmord” – kan ses som ett slags tvillingromaner, ekon av varandra i både form och tematik. ”Självporträtt” från 2005 (utgiven på svenska 2010) kan beskrivas som ett slags litterärt planetarium med verklighetseffekter staplade på varandra. Det är en roman byggd på korta utsagor som berättarjaget formulerar kring sig själv, lösryckta och vad det verkar utan inbördes sammanhang. Tillsammans suggererar de fram ett märkligt intimt porträtt av en gestalt som framträder i växelspel mellan det triviala, det allvarstyngda och det till synes överflödiga.

Ett liknande grepp återkommer i ”Självmord” från 2007, där narrativa och kronologiska sammanhang ersatts av ett berättande byggt på brutna sekvenser. Här är den skildrade huvudpersonen ett ”du”, närmare bestämt en död vän till jagberättaren som tagit livet av sig 20 år tidigare. Boken inleds med den lika brutala som sakligt återgivna självmordspassagen: huvudpersonen är på väg hemifrån med sin fru för att spela tennis, när han halvvägs genom trädgården säger sig ha glömt sitt racket. Istället för att hämta det går han ner i källaren och skjuter huvudet av sig. Därefter följer en närgången skildring av den bortgångne vännen, som varvar minnesbilder ur barndomen med anekdoter och detaljskarpa personobservationer. Resultatet blir ett slags osorterad, dissociativ minneskatalog, förmedlad av en berättare lika osentimental som inkännande.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons