Njutbar läsning att få ge sig hän

Det har nog aldrig hänt mig förr, men när jag läst ut den 62-årige Jean-Michel Guenassias roman ”De obotliga optimisternas klubb” började jag om på nytt och då rör det sig ändå om 631 sidor. Ty det finns något alldeles magiskt över denna bok, en blandning av tragedi, komedi och inte minst thriller med många överraskande vändningar, synvinkelsskiften och intensiv spänning som verkligen drar läsaren med sig. Det förefaller som om romanen har starka självbiografiska drag som advokaten och manusförfattaren med fransk-algeriskt ursprung förvaltar med betvingande ömhet. Dagmar Olssons översättning är utomordentlig, även om en del gallicismer kunde ha putsas. Och så är det detta med transkriberingar. Den sovjetiske marskalken Zjukov skrivs så på svenska, inte Jukov. Men det är bagateller.

Handlingen är så omfattande att det är synnerligen svårt att sammanfatta den. Det hela inleds med en prolog 1980 – Sartre, som här hudflängs för sitt medlöperi när det gäller Sovjetunionen, begravs. Huvudpersonen Michel möter en gammal vän från Café Balto vid Place Denfert-Rochereau i Montparnasse, och därmed inleds resan mot det förflutna och minnena. Nu skriver vi 1959 och Michel är en intelligent men lat och slarvig skolpojke som fuskar med matten och helst läser skönlitteratur. Över huvud taget är denna bok en lovsång till litteraturen och läsandet och många är de titlar som passerar revy. Michels familj driver en affär med vitvaror, till en början expansiv och framgångsrik. Det råder en dold men alltmer öppen konflikt mellan mammas fina familj Delaunay och pappas mindre fina, med fattig italiensk bakgrund. Delar av familjen Delaunay är bosatt i Algeriet vilket har en väsentlig betydelse för handlingen. Kriget pågår och detta infekterar allt i Frankrike. Dit skickas Michels storebror Franck och hans bäste kompis Philippe, som lever med sin syster – Francks flickvän – Cécile i en paradvåning vid en av kajerna på vänstra stranden. Franck är kommunist, medan Philippe snickrar på en egen vänsterextremistisk filosofi döpt efter revolutionsterroristen Saint-Just. Men det stupar mot katastrofen när det visar sig att Franck deserterat och dessutom skjutit ihjäl en av de egna. Hur skall det gå? Detta är ett av thrillermomenten.