Tillbaka till Falkenberg

I somras hade Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels fina musikdokumentär Broder Daniel forever en lite undanskymd premiär. Som jag skrev
i min recension så var det en drabbande film som mitt i sitt försiktiga vemod var omöjlig att värja sig emot. Den tog sig in i mig och stökade till, tvingade fram stark -rörelse, såväl sorg som lycka. På samma sätt är regissörernas Man tänker sitt i hög grad en fysisk upplevelse. Jag genomfars av -obehag och illamående men -också stundtals av vad som närmast kan beskrivas som eufori.

Filmen handlar om en handfull människor i ett bostadsområde i Falkenberg. Det är människor som vantrivs i civilisationen, som inte hittat sin plats i samhälls-maskineriet och därför befinner sig i ett frivilligt eller påtvingat utanförskap.