RecensionScenvår 2017
Witt-Brattströms punktroman blir punkpjäs
”Århundradets kärlekskrig”, Ebba Witt-Brattströms uppmärksammade punktroman, blir i Nora Nilssons regi en anarkistisk sandlåda med extra allt. Kanske lite väl naivistiskt, men underhållande, skriver Ylva Lagercrantz Spindler.
Teaterhistorien är full av stridande par, från Medea och Jason till Martha och George i ”Vem är rädd för Virginia Woolf”. För att inte tala om kombattanterna i August Strindbergs och Lars Noréns alla äktenskapsdramer.
Nora Nilssons dramatisering av Ebba Witt-Brattströms punktroman, ”Århundradets kärlekskrig”, sällar sig alltså till en lång rad pjäser där äktenskapets destruktiva mekanismer synas i sömmarna. Så blir övergången från sida till scen också ganska friktionsfri. Inte minst därför att romanen – som skildrar ett smärtsamt farväl av trettio års äktenskap – redan är skriven som ett partitur, där just ord som roller, kulissbygge och scener dessutom förekommer. Därtill en mängd operareferenser.