RecensionNya filmer
Drogspetsad och naken brakfest
Efter ”La la land” gör Damien Chazelle ytterligare ett kärleksbrev till Hollywood. Behållningen i ”Babylon” finns i sidohistorierna och de delikata birollerna.
Man kunde tro att Damien Chazelle var klar med sina kärleksbrev till Hollywood efter Tinseltown-frosserierna i ”La la land”, men där trodde man fel. ”Babylon” behandlar skiftet från stumfilm till talfilm – ”talkies” för att använda Hollywoodlingot – under tjugo- och trettiotalet och gör det med en påkostad tretimmarsröra där Brad Pitt, Margot Robbie och Diego Calva spelar tre branscharketyper: den mustaschprydde filmstjärnan Jack, det självförbrännande stjärnskottet Nellie, och så den uppåtsträvande fixaren Manuel.
I filmens långa, maxade och svårt Baz Luhrmann-influerade startscen hamnar trion på samma avklädda och drogspetsade brakfest ute i den kaliforniska öknen. Där händer två avgörande saker. Ett, Manuel, som bara var anlitad för att transportera en magsjuk elefant till festen, får i uppdrag att köra hem Jack efter att han supit ner sig och blir på kuppen något av en personlig assistent. Och två, den kokainstinna Nellie dansar så övertygande att hon får en filmroll och ombeds inställa sig redan morgonen efter.