En konstruerad myt om svennen

Ekonomin krisar. Tittarsiffrorna sviktar. Den fiktive tv-magnaten Jack Donaghy i komediserien 30 Rock bestämmer sig för att anställa en ny komiker till sin flaggskeppshow: en riktig amerikan, som kan få den breda massan att flabba. Tillsammans med mycket motvilliga kollegan Liz Lemon drar han till Stone Mountain, en liten håla där Liz omedelbart blir magsjuk av den lokala specialiteten grisanus-macka, och Jack blir besatt av en buktalare på traktens komediklubb. Liz hatar resan: ”Jack, ingen del av Amerika är mer amerikansk än någon annan!” Men Jack är övertygad. ”I småstan hittar man godhet och mod.” Buktalaren visar sig såklart inte alls vara den ädle vilde Jack söker. Han är i själva verket högst ovillig att representera den vanlige amerikanen, och hånar Jack brutalt för hans feta huvud.

Jack letar efter Göran Hägglunds berömda ”verklighetens folk”; lika undflyende som en hägring i öknen. Det är inte bara i dramats värld som sökandet efter denna heliga graal pågår; i Sverige slåss tv-kanalerna om att på bästa sändningstid porträttera vanliga svennar. Och producenternas bild av svennen är ganska beklämmande. Verklighetens folk super och knullar på Färjan, de klämmer folk på röven i Ensam mamma söker, och från och med i måndags konsumerar de sig också lyckliga på Ge-Kås i Ullared.