Recension
Inte en död stund med Harding
Lika sammansatt som en människa är med motstridiga viljor som gör henne svårtolkad både för sig själv och andra är Gustav Mahlers andra symfoni, Uppenbarelsesymfonin, i sin skildring av ett liv. Den stod färdig 1894 när Mahler var 34 år, är cirka en och en halv timme lång och ett humanreligiöst epos snarare än det passionsdrama vi får se spelas upp under veckan som kommer. ”Människan lider den största smärtan”, sjunger alten i den fjärde satsen. Men genom döden befrias människan från kroppen och uppstår svävande.
Det var en imponerande uppställning som Berwaldhallen fått ihop med allt det bästa huset kunde erbjuda; chefsdirigenten Daniel Harding som känner orkestern så väl, två körer, solister. Salen var fullsatt till sista stolen. Mitt på scenen stod kontrabasarna placerade för att med dova teman hålla riktningen genom hela verket fram till finalen.