Recension
Kriminellt usel kriminalroman av Nesbø
Norrmannen Jo Nesbøs kriminalroman ”Pansarhjärta” är kriminellt eländig. Den rymmer de vanliga ingredienserna: en korrumperad poliskår, en spekulativ mordgåta och en lagom sjaskig hjälte, seriemördarexperten Harry Hole. Och så får vi naturligtvis de garanterat musikpolitiskt korrekta referenserna. Hank Williams och Lucinda Williams hyllas, medan Katie Melua beskrivs som ”honungsdroppande lidande”. Fast musiken saknar betydelse. Den blir bara dekoration, koketta blinkningar till läsare som vill verka införstådda. Jo Nesbøs bildspråk är lika parodiskt: ”ett eftertänksamt pekfinger”.
Men allra värst är mordgåtan. Ed McBain skrev i någon av sina romaner om 87:e polisdistriktet i Isola att våld är något som får polismän att må illa, att kräkas. Den apologetiskt lagde läsaren skulle möjligen säga något liknande om våldet hos Jo Nesbø. När denne släpper loss en sadistisk mördare som limmar fast offrets kropp i badkaret eller trycker in en guldkula med 24 spetsar som fälls ut i munnen på andra offer, är det dock inte en metod att blottlägga våldet i all dess avskyvärdhet. Det handlar bara om kittlande sensationalism, om författarens sadism mot läsaren.