Tio fascinerande år för poesin
På ett plan kan det framstå som en paradox, att en av de mest fascinerande poesiperioderna i svensk litteratur inte har sammanfattats (ännu). Millenniets första 00-tal går mot sitt slut, och den vedertagna praktiken att samla och binda in i antologier och specialnummer – som brukar vakna till liv redan halvvägs in i decenniet – har inte lämnat några märken på samtidslitteraturens kropp.
Men på ett annat plan framstår denna lucka som följdriktig och självklar. För är det något som karakteriserar 00-talets poesi, om man ändå försöker tänka sig en sådan varelse, så är det rörlighet, mångsidighet och en latent skepsis mot det avrundade och paketerade, både vad gäller skrivsätt, material och tonlägen. När någon ställer sig upp på bordet och rasande ryter ”sprrrklmtrlsmmister”, kan man alltså svara med att högläsa en sonett av Malte Persson eller försjunka i de lyriska ordvågorna hos Tuija Nieminen-Kristoffersson.