Analys
Valfläsk kan biffa upp börsen
I den finanspolitiska cykeln uppvisar den svenska ekonomin en magisk tendens att alltid växa under valår. Men gäller det även börsen? I många fall ja, men vad det beror på är en helt annan femma.
Alldeles runt påsk våren 1982, efter ett antal veckors nedgång, inträffade ett plötsligt ras på Stockholmsbörsen. Under en särdeles hektisk handelsdag föll kurserna med 3 procent. Det svenska folket var i chock, löpsedlarna vittnade om en ”svart tisdag”, och det söktes med ljus och lykta efter rationella förklaringar. Den morgonen hade en färsk opinionsundersökning klarlagt att Socialdemokraterna på nytt var på väg mot regeringsmakten, och med detta följde hotet om de förhatliga löntagarfonderna och andra saker som näringslivet tyckte illa om. Sommaren passerade, Marcus Wallenberg gick ur tiden, och söndagen därpå kom Olof Palme tillbaka. Och börsen? Den steg, först beskedligt, men snart som Apollo 13 på väg mot månen.
Det förefaller ligga i människans natur att alltid söka efter logiska förklaringar till saker som inte alltid låter sig förklaras. Särskilt framträdande är detta drag i finansbranschen, där ett tillsynes återkommande mönster, om det syns i kaffekannans sump eller i Dow Jones kursarkiv, väcker fantasier om omedelbar rikedom. Därför har finansmän i alla tider lagt betydande möda på att i omfattande regressionsanalyser finna korrelationseffekter mellan börsen och allsköns fenomen. Vädret, exempelvis.