”Jag hör att man äter mina spyor i det punschiga Sverige”
Det är ingen hejd på formuleringsglädjen – och frispråkigheten – i breven mellan August Strindberg och Carl Larsson, som nu utkommit i en kommenterad utgåva. Även om den inte avtäcker några större hemligheter ger deras korrespondens nya infallsvinklar på de kulturhistoriska ikonerna.
Man ska inte kalla sin förläggare bordellförestånderska. Det är dumt, elakt och endast sällan relevant. Dessutom kan det bli trassel med utgivningen, vilket August Strindberg fick erfara när han titulerade Albert Bonnier just så. Ett annat gott råd i vår bransch är att räkna till tio innan man utnämner någon frejdad kollega till alla medelmåttors urfader, men Strindberg var en desperado utan spärrar; han insåg förstås att Viktor Rydberg var en vass konkurrent och tog därför i med marginal. Även riksantikvarien Oscar Montelius fick sina fiskar varma, och där nådde Strindbergs ilska rent magnifika höjder.