Recension

The butterfly effectKnepigt men med rakt allvar

Carl-Johan Malmberg
Publicerad
Annons

Om Gud är allsmäktig måste han kunna ändra det förflutna: utplåna händelser, göra utförda handlingar ogjorda, lägga till nya. Det ansåg den medeltida filosofen Petrus Damianus och för det brännmärktes han som kättare. Också Gud är underkastad historien, menade man.
Men det är inte collegestudenten Evan i filmen ”The butterfly effect”. Han upptäcker en dag att han med hjälp av sina dagböcker kan återvända till sin barndom – som han trängt bort för att den var så hemsk – och där ändra saker som skett. Denna kusliga förmåga har han ärvt från sin far, som blivit galen på kuppen. Men Evans goda uppsåt, att ställa saker och ting till rätta för sig själv men framför allt för sina misshandlade vänner Kayleigh och Tommy och den mobbade Lenny, får förödande konsekvenser.
I sitt desperata experimenterande med olika utgångar ur det förflutnas återvändsgränder upptäcker Evan att det alltid finns någon som blir lidande, tillvaron består av drabbade, av offer, sådan är, inte nödvändigheten men likväl den ordning människorna tycks ha skapat för sig.

Annons

”The butterfly effect” är en film i den alltmer växande Matrixvågen: hjärnans kusliga makt, leken med alternativa världar, byten av identiteter, drömmar starkare än verkligheten, tidsöglor, ”tillbaka till framtiden”. Men filmen har ett rakt allvar i sin skildring av traumatiserade barn som härmar grymheter de blivit utsatta för, vuxnas svek och tvånget att finna sig i – och känslomässigt hantera – allt hemskt som varit. Bitvis, inte minst när vi får följa Evan som 7-åring och som 13-åring, är ”The butterfly effect” mycket stark, osminkat sanningsenlig på ett sätt som Hollywood sällan vågar vara numera.
Men alltför ofta känns den överarbetad, inte minst i sina datoranimerade partier. Ofta karikerar personteckning och spel i stället för att förtydliga och fördjupa. Efter sin starka inledning surfar filmen liksom iväg på sin egen knepighet. Den är gjord för en publik i tonåren och filmmakarna tycks tro att bara grälla effekter biter på ett sådant förhärdat släkte. Och – naturligtvis, för Hollywood, USA:s tredje makt, förnekar sig inte – lyckas den alltmer Jesuslika Evan få ordning på sina skapade världar, med ett litet vemodigt offer från hans egen sida.
Uppror och sanningslidelse vänds till anpassning. Lyckans sol skiner åter över vit, amerikansk medelklass, ehuru med svag sorgkant.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons