Ett av de rikaste åren på länge
2007 blev de stora retrospektivernas år med bland annat Robert Rauschenberg och William Kentridge på Moderna. Men året rymde även överraskningar som utställningen Mot tiden på Bonniers konsthall. Utmaningen inför 2008 är att lyfta upp konstkritiken till konstens nivå.
Bör konsten rikta våra blickar på det som hänt, på det vi upplevt och känt? Eller bör konsten frammana det nya, uppfinna det aldrig tidigare sedda? Annorlunda uttryckt: bör konsten vara minne, eller bör konsten vara tabula rasa, det oskrivna bladet? Hade man frågat förra seklets futurister, surrealister och abstrakta expressionister hade svarat nog blivit: konst bör vara nyskapelse, konst bör lämna det förflutna bakom sig, konst är blicken framåt.
Frågar man istället årets konstliv i Stockholm blir svaret: konst är något som i första hand är vänt mot det förflutna, inte mot framtiden eller det radikalt nya. Konst är minne, låt vara omformat minne, ett förtydligande, som låter oss se det förflutna på ett nytt sätt.