Recension

”Allt rör sig!”Folklustspelets anda räddar ojämn föreställning

Ola Johansson
Publicerad
Annons

Brechts skildring av Galileo Galileis lidande är en parabel som via renässansen handlar om den moderna människans vilja att veta och rätt att utsäga sanningar. Galilei var den italienske renässansfysikern som bevisade Kopernikus tes att jorden rör sig kring solen snarare än tvärtom, men som tystades av inkvisitionen. Brecht skrev tre versioner av pjäsen, allt efter de situationer han upplevde i exil kring andra världskriget. Varje tid och plats har sin Galilei, som hålls fången genom att på samma gång dras till och stötas bort från sanningen, ungefär som en planet kring sin sol.
I Järvsö blir inte stycket en samtidskommentar utan en ganska rak biografi om fysikern inramad av en spektakulär show om seende och rörelse. ”Allt rör sig” – en titel som knyter an till Brechts första version kallad ”Jorden rör sig” – beskriver helt enkelt vad uppsättningens består av. En del av publiken sitter på läktare medan en del följer händelserna på scengolvet; i taket svävar en gudinna medan mindre scener på hjul virvlar runt på golvet; balladsångare (Tommy Nilsson och Sofia Karlsson) vandrar genom episoder och backas upp av ortens egna ”passionsspelare”, ofta i musikalnummer med fäbodens dansanta övertoner.

Annons

Det hela utvecklas till ett slags theatrum mundi, en teater som framställer himlakropparnas kretslopp i en liten hälsingsk trälada genom mänskliga figurer och konstellationer. Ofta sker det med dans och musik, ibland med hjälp av My Walthers underbara dockor.
Att låta själva den fysiska rörligheten bilda grundmotiv är kongenialt. Galilei var empirist, en vetenskapare som litade mer på sinnena än teorierna, som ville visa dogmatiker vad han menade genom att erbjuda dem kikaren. Och detta passar ju särskilt bra genom det rörliga uppvisandets konst nummer ett – teater.
Däremot blir pjäsens ideologiska konflikt ganska oklar, inte bara i avsaknad av parabelns kritiska distans utan också genom Peter Oskarssons sedvanliga mischmasch av religiösa tecken från allehanda kulturer. Detta känns förstås igen från uppsättningarna i Gävles gasklockor, där Folkteatern normalt håller till. Men i ett verk där vetenskap ställs mot religiösa dogmer blir det rätt märkligt med alla dessa flörtar med metafysiska visioner.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons