Maria Ludvigsson:Den undfallande skolan är grym

Oh mjäkighet, detta grymmaste av förhållningssätt mot skolbarn! Var kommer den ifrån och varför verkar skolan och skolledningen blivit den tafatta mjäkighetens högborg? Vad är poängen och vem kom på idén att undfallenhet på något som helst sätt skulle vara till elevers fromma?

Åsa Melander arbetade under tio år som ”projektledare inom utbildning” i Londonkommunen Hackney. Utan att riktigt känna till kommunens tunga sociala problem sökta hon 2004 en tjänst där, och fick ynnesten att vara med på ett enastående utvecklingsarbete.

Från skolor i fullständigt kaos, ett moraliskt moras, med elever som varken hade ankare eller anledning att känna lust eller hopp för framtiden till mönsterskolor med goda resultat och trygga elever.

SvD har också skrivit om den brittiska erfarenheten, och frilansjournalist Cecilia Garme likaså (Fokus 24/1-14). Många intresserar sig för det seriösa och genomgripande skolförbättringsarbetet, och i förra veckan presenterade Åsa Melander sin rapport ”Great expectations – Hackney och konsten att vända en skolkommun i kris” (Timbro, april 2015).

Ett behövligt tillskott i svensk skoldebatt som länge handlat om likhetssträvan och förvaltningsformer, för att slutligen koka torr.

I stället visar det som skapats i England att det främst handlar om innehåll och varje skolas arbetssätt – inte om de stora centralistiska reformerna. De stora dragen har snarare bestått i ökat utrymme att förändra på lokal nivå, med mandat för varje enskild skola. Detta kan jämföras med svensk central- och detaljreglering. Här har likhet satts högre än något annat, högre än trygga elever, än bildning och kunskap.

Om skolor hade suveränitet att styra och planera sin verksamhet, att ställa krav på såväl lärare som elever, skulle vi möjligen vara en bit på väg.

Enligt Melander krävs vissa kvaliteter och institutioner för att en skola ska bli vad den borde vara. I Hackney har hon lärt att när erfarna och bevisat duktiga skolledare får ersätta odugliga eller medelmåttiga händer det saker. (Något som i sig kräver att fastanställda kan sägas upp på grund av inkompetens.)

Och, föga förvånande, krävs duktiga lärare, som utmanas och leds med fast hand. Alla ska veta vad som gäller och vart man gemensamt är på väg. Dessutom ska lärare och rektor enbart ägna sig åt undervisning och åt att ständigt förbättra och utveckla den. Inget lull-lull eller budgetarbete, ingen schemaläggning.

Lika viktigt är det ständiga mätandet och uppföljning av varje elevs resultat. I detalj, i flera parametrar och lektionsvis. Så fort det börjar gå snett kan ansvariga se det, uppmärksamma eleven och tillföra det som behövs för att undvika större problem. Att ”bry sig” i praktiken. Att ta på allvar.

Och, inte minst, är en tydlig lärandemiljö nödvändig. En enda begriplig och tydlig uppgift, det är därför vi är här. Inget annat. För att skapa en sådan miljö att känna sig trygg i krävs ordning och respekt, och därmed regler och konsekvenser. Hur eleverna handlar får konsekvenser, såväl goda som otrevliga, och det ska alltid vara tydigt hur reglerna ser ut.

Allt detta är förändringar på skolnivå, som förvisso kräver engagerade vardagsarbetande lärare och rektorer. Men det krävs också att överheten i form av politiker, fackföreningar och likhetsnormer släpper makten över klassrummen. Det som gör skillnad är reglerna och värderingarna i varje klassrum och korridor.

Men. I Sverige är det inte nödvändigtvis tillräckligt att ge lärarkollektivet fria händer. Garme citerar i sin artikel svenska lärares reaktioner på Hackneyskolan. ”Disciplinen är ju hiskelig! säger en lärare.” och ”Det var väldigt disciplinerat och jag tror inte att det är positivt. Det hämmar kreativiteten och det demokratiska lärandet. Vi har en sundare syn på eleven, vi anser att de kan och vill lära sig.”

Det är inte alldeles enkelt att se logiken i resonemanget.

Ungefär samtidigt, i en skola i södra Sverige, blir en elev slutligen avstängd efter år av haveri som toppades med att hen spöade en lärare.

Garme har en god poäng när hon påvisar motsättningen mellan å ena sidan svensk statsindividualism och egalitära strävan, å andra sidan en pedagogisk ordning där den som är duktig på olika sätt premieras och uppmärksammas och där det finns en överordnad som har sista ordet.

Svensk skola har länge varit experimentverkstad för så mycket annat än just lärande. Det som var tänkt som rättvist blev istället en straffinrättning för dem som har svårt för sig och för dem som kommer från hem tungt belastade med sociala problem.

Inget är så grymt mot skolbarn som att inte ställa krav och förvänta sig det bästa av var och en.

Den som inte blir trodd om något kommer heller inte att växa, och inte själv tro sig om särskilt mycket.